Jag har flugit över 8000 km, mer än 16 timmar och hunnit åka med 3 flygplaner. I Arlanda träffades alla utbytesstudenter och alla grät med sina föräldrar i famnen medan några var otroligt lyckliga. Hårdast av allt, var att jag tog farväl av min mamma. Jag grät nästa hela flygresa och kunde inte sluta tänka på vad min mamma har sagt om jag hade stannat kvar. I gränskontroll upptäckte polisen att mitt pass var spärrat. Va, tänkte jag?

Resan tyder så här:
Stockholm (start) - New York - Philadelphia - Baltimore (mål)

Jag har inte gjort nån brott men polisen påstod att jag har tappat min pass och därefter har det varit spärrat. Men hallå, i passet står det att jag hade den från 2007 februari och jag har fått mitt visum utan problem. Det var cirka 50 min kvar tills flygplanet lyfter. Så jag fick lov att springa till polishuset och skaffa ett nytt pass som kostade 998kr. Den var rosa och kallades för provisoriskt pass. Jag bara sprang och sprang mellan olika platsar och svettades. Som tur var att jag hann till flygplanet 4 min innan gate stängdes.

Väl framme i New York blev det ännu mer problem. Jag blev stoppad av vakter pga jag hade två pass och en av dem stod att jag har rest till Irak 2008. De vill dubbelkolla med det, så jag fick lov att gå till så kallad "Secondary control". Där fick jag vänta länge tills de förstod att mitt pass var bara SPÄRRAT. Jag är inte kriminell eller nåt. Jag misstänker att de jävla poliser har blandad mig ihop med en annan person. Jag vet verkligen inte vad som var felet.

Min plan till Philadelphia var inställt. SERIÖS! Ännu mer otur. Så jag blev befalld att jag måste ta planet till Charlotte och där fortsätter jag vidare till Baltimore. Gissa hur många minuter det påstod tills planet skulle lyfta? Bara några minuter! Jag sprang återigen och svettades men jag hann med planet. Dessvärre hann mina väskor inte följa med. I Charlotte fick jag äntligen vara lugn och åkte vidare till Baltimore. Min värdfamilj väntade på mig med glatt humör och en stort skylt med mitt namn på. Jag kände mig hedrad och väl mottaglig. Jag kände lättnaden då. Lättnaden försvann när mina väskor kom inte. De kom dagen efter. Fyfan!

Min mamma har alltid känt mig bäst. Hon var beredd på att någonting kommer att hända med mig i flygplatsar eftersom jag är en otursbragd person. Ambassaden, polis, advokat, gränskontroll, flygplatsar och sådana skit har alltid varit min fiende. Något som är motsats till mig. Det vilar en förbannelse inom mig som säger att dessa ställen är otursspridande.

Som jag har sagt, jag är en otur person som hamnar i olika bevära situationer. Det är verkligen hårt att vara L-A-I-T-H. Jag har stått ut med tusentals av smärta. Jag är helt enkelt trött nu med massa skit. Gladligen, är jag hemma i trygghet i min värdfamiljs famn. Jag älskar dem och de gör allt för mig. Nu ska jag sova...


Trots resan var eländet, kom jag hem med gott humör.


Jag mår bara kasst av att jag har lämnat allting i Sverige. Alla jag älskar och nu saknar jag dem otroligt mycket! Saknden är stor men äventyret väntar...

Trackback-URL för detta inlägg: