Hej alla kära läsare!

Idag är det exakt 18 dagar och 22 timmar kvar tills jag blir myndig. Så nu är det dags för mig att planera min fest. Inbjudan kommer till er snart inom min festvärd: Ebru. Hon är informatör. Här är detaljerad information:
 
Fest äger rum i DUKiS, den 12 augusti. DUKiS är helt nytt nu eftersom renovering har pågicks hela sommaren och nu har det fått en fräsch ansikte. Jag är förtjust i DUKiS, bara för att den utstrålar med massa färg. Stor förändring har det blivit. Dessutom är det belägen i mitten av hela stan, i min käraste hemstaden Stockholm.
Tema för min del blir The Beach. Då innebär det massa bål med frukter och möjligt glassbomb. Vi ska kännas som att vi befinner oss i en strand med soligt väder. Jag vill ha det roligt med er innan jag far iväg till USA och vi ska vara tillsammans för sista gången innan jag avreser. Hur låter det?

Många har frågat mig vad jag önskar mig. Här kommer svaret: Pengar. Ärligt talat, önskar jag mig endast pengar för att jag lär behöva dem i USA. Alltså dollar. Jag kommer inte att behöva använda nån saker nu utan pengar är nödvändigtvis för mig. Med dem kan jag använda till nyttiga saker, såsom kläder, besök till andra städer i USA som lär kosta en hel del, etc. Annars har jag alltid velat ha:

- En handklocka
- En ring
- Högtalare "Musikbas"
- Digitalfotoalbum
- Presentkort till fotofuji
- Presentkort till akademisk bokhandel
- Presentkort till Clas Ohlsson
- Mikrougn
- Kaffebryggare
- Toast


Vet ni vad det innebär på min 18årsparty? Att jag ska supa för första gången! Kanske är det dags för er att titta på hur jag är med alkoholpåverkad kropp? Jag ser fram emot det!

Kommer nog att stiga upp sex på morgon och åker till amerikansk ambassaden. Samma väg som jag brukade gå till Manillaskolan förut. Herregud.. imorgon är det dags. Jag har fortfarande inte trott det än, när jag har tusentals fjärilar i mage. Mötet börjar klockan åtta på morgonen, så jag måste stiga upp väldigt tidig. Men nu till det roliga..

Presentation av min värdfamilj i Maryland

Hela familjen heter Hirsch. Min värdpappa, längst till vänster, heter David. Sen ser ni de tre barn: Abigail, Zelda och Milton. Till sist heter deras mamma Ann. Nu har jag pratat med dem i nästa 2 timmar. Och jag fick massor med nyheter!
Deras äldsta dotter, Abigail, går i College i Florida. Så hon bor inte hemma, det är jag som kommer att bo i hennes rum. Gissa vad?!? Hennes rum är blåfärgad som himmel och har eget badrum! Herregud! Jag älskar familjen. Dessutom bor de i ett stort hus som är belägen lite utanför skolan. Både av föräldrar jobbar i skolan, så det blir inget problem om jag behöver hjälp.

Sen har de sagt att jag ska hälsa på henne i Florida med familjen! Det kommer att bli ett fantastiskt år med massor av upplevelser. Allt har äntligen ordnat sig till sist, det är min student visum som jag väntar på... Hörs mer imorgon!

Nu ska jag berätta en hemlighet: Att jag har aldrig varit i Ikea! Såklart har jag sett själva butiken men har aldrig kommit in och handla saker där.

Så idag var det första gången för mig. Morgonen startade med en intensiv träning i Kristineberg med damerna som ska vara med i Deaflympics i Taiwan sen drog jag direkt till akademisk bokhandeln och köpte några böcker inför USA. Sedan småspringade jag till DUKiS för att åka till Ikea och handla saker som behövs till DUKiS. Förväntansfull startade Johanna bilen men jag har glömt att vi skulle åka till Bromma återvinningscentralen och kasta några saker samt golvet som vi tog bort i DUKiS. Det är typ tionde gången för DUKiS som har hyrt bil och åkt till återvinningscentralen och kastat tusentals onödiga saker. Miljövänligt är en fördel med ett annat ord.

Åter till saken, efteråt åt vi i MC i Barkarby för att få lite energi. Till sist åkte till Ikea! Första intrycket jag fick när jag kom in var att butiken var stort och när jag fick se inredningar, möbler och så häpnade jag hakan. Det fanns massa snygga soffor, bordar, hyllor, stolar och allting! Det var så fantastiskt och fynd. Priser var inte så dyrt utan det var rimligt. Jag blev förtjust i Ikea efter några titt. Det var så härligt att vara där. Sverige har mycket med stolthet att visa. Världen känner till Sverige pga Ikea, berömda Marabou-choklad, Sony Ericsson, allt!

Sen drog vi tillbaka till DUKiS och då började vi fixa grejorna och det blev visst snygga. Nu är jag hemma med trötthet som status.

Hej alla.

Som ni vet, jag alltid klagat med att resa till vackraste och äventyrlig Taiwan och drömt om att ta körkort den dagen då jag fyller 18 år. Det blir inget vidare med det eftersom jag fick besked för några dagar sedan att jag ska lyfta till drömlandet USA den 18 augusti! Seriös blev jag lite besviken men vad kan vara bättre än USA? Jag kommer att bo i ett hus med två fosterföräldrar som har 3 barn. De har också två hundar, en fågel och en orm hemma. Herregud, jag dör med ormen.. hehe!
Att vara en del av Amerika har alltid varit ett dröm för mig. Bal, High School, Teater, Basket, Tjejer och så.. precis som en film. Men såklart ska jag inte ha höga förväntningar för annars går allt åt spillo. Tydligen, älskar jag film för mycket.. haha!

Så jag kör med min födelsedagsfest den 12 augusti i det vackra och nyrenoverad DUKiS! Min inbjudningar till er kommer nog snart. Jag vill ta ett ordentligt farväl innan jag avreser och då börjar äventyret för mig!  Låter bra?

Herregud.. bilden togs förra året. Vad händer nu?!?!

Intressant att se hur mycket syrran min har förändrats på sommaren 2009 (Hon i lilla tröja med text)

Nu gör jag som mallan men lite annorlunda...

1991
Gud gav mig lycka medan min mamma födde mig i ett sjukhus, nio dagar försent (läkaren beräknade att förlossningsdatum bör vara 9 augusti) med massa släktingar runtomkring mig pga jag var den första barn som föddes i ett sjukhus. Alla mina kusiner som är äldre än mig föddes hemma. Jag var fullständigt hörande och hörde fint. Jag hade inget namn förrän min mormor kom på att det var augusti-månaden och döpte mig Laith eftersom ordet betydde Lejon på arabiska, vilken beskriver mitt stjärntecken. Glädje inom min familj och släkt var stort och många leende fångades upp, enligt mamma.

1991-2001
Jag hamnade i många andras famn och jag trivdes mycket bra med dem. Många ansåg att jag var gullig och hade unikt ansikte. Jag började gå, äta, leka och prata. Enligt pappa, var jag vildaste av alla hans syskons barn. Många fick stå ut med min vildhet medan jag växte upp och började lära mig hur man läser och skriver. Dock har jag aldrig gått i Dagis eftersom det inte har funnits i Irak då jag föddes. Det kom när min lilla syster föddes. Därför är jag lika vild som idag pga jag har inte gått i Dagis, låter rimlig? Jag har även bott i Turkiet i ett år och halv för att pappa fick jobb där (Jag gick inte i skolan då). Jag började i en hörande skolan med min betonade uniform och det blev en del krångel eftersom jag inte trivdes så bra i den skolan. Min mamma fick en flicka som blev syster till mig. Min pappa bestämde sig att det är dags för mig att byta skolan. Jag gick till ett ännu mer hedersvärdig skolan med många rika elever. Uniformen blev betydlig finare och jag gick där i fyra år. Jag blev ett av klassens smartaste elev och många lärare tyckte om mig väldigt mycket. De har till och med hälsat på mig i Irak och gav mig massvis med presenter.

Jag stod nära med många av mina kusiner, mostrar, fastrar, morbröder och farbröder. Jag tyckte speciellt mycket om min farmor och mormor och jag är i tryggt förvar hos dem. De bakade goda bröder som vi alla kusiner fick äta hela tiden. Jag bodde i ett stort hus med vacker trädgård. Det fanns ett gunga vid varje hem och bredvid mitt hem fanns ett som var ofantligt stor. En dag ramlade jag rejält med ansikte mot marken och då blödde jag och några av mina tänder gick sönder. Alla har även kallat mig för klumpig.
Varje sommar blev det alltid födelsedagskalas för mig. Varje år blev det lika lyckas eftersom över 100 gäster brukar komma och gratulera mig. För varje år blev jag bara äldre och äldre. Många blev imponerad sig på mig eftersom jag var ett skicklig barn och älskade kyrkan jättemycket. Många av mina närheter har tyckt om mig eftersom jag har många speciella egenskaper som ingen har. Jag har också speciella relationer som ofta blir bundna och svårt att släppa

Efteråt började jag få hjärnhinneinflammation och det var en konsekvens till att jag blev hörselskadad. Mina föräldrar var också kusiner (min farmor och mormor är syster till varandra), så chansen är också stort att jag blev döv på grund av dem. Min morbror tog mig livlös till sjukhus och efter många sprutor överlevde jag och blev därför hörselskadad. Min mamma blev förtvivlad och kunde inte förstå vad som har hänt mig. Jag fortsatte gå till skolan som vanlig men förstod inte lika bra som förut och allt blev bara kaos. Mina föräldrar fick välja den svåraste vägen: att fly till Sverige.

2001-2009
Mina föräldrar planerade allt i god tid och grundligt för att jag ska få en lyckad och härlig framtid i Sverige och i november 2001 blev vi flyktingar. Vägen till Sverige var inte så lätt eftersom vi fick bära en falsk identitet med olika namn och ålder. Väl framme i Sverige, den 21 december, fick jag uppleva massor saker som jag trodde aldrig att jag skulle få se. Snö var det första känsla jag fick bemöta och dator var liksom en unikt sak som jag aldrig hade sett förut. Mina föräldrars plan blev lyckat och allting var genomfört. Vi fick möta många svåra utmaningar men ändå kämpade vi hårt för att få ett gott liv här i underbara Stockholm.

Jag började först i hörande skolan för att min pappa vill ge mig en chans och kolla om jag kanske hade bättre möjlighet där. Men egentligen blev det riktig fiasko och jag började i Manillaskolan hösten 2003 med 4 nyinflyttad elever: Tauhid, Romel, Gesly och Lukas. Första året i Manillaskolan var ett oförglömligt år med tusentals händelser varje dag. Jag jagade många tjejer och försökte pussa dem, hamnade i många bråk, blev mobbad. Med tiden fick jag vänja mig i den bästa dövskolan i hela Sverige. Jag fick komma in en riktig klass som jag direkt blev förälskad i. Jag förstod att vi alla hade samma intresse och var lika vilda. Jag var liksom kär i dem för de var som en familj för mig. Min språksförmåga och teckenspråksförmåga blomstrade kraftig och jag blev kär i hela skolan. Även om jag har varit i bråk med många lärare, har jag alltid tyckt om dem. Många av mina klasskamraters föräldrar blev förtjust i mig eftersom jag var ett ofallt unge som älskade allting på en gång.

Jag gick i Manillaskolan i sex härliga och krävande år och har bott i Sverige nu i totalt 7 år, 7 månader och 7 dagar (tiden går fort, vet jag). Snart är det USA som gäller och ska bo där i ett år (kanske mer sen, vem vet)
Nu är jag här med många olika roller: basketspelare, aktiv föreningsmänniska, gymnasieelev, gladspridande kompis och omtyckt av alla...


Jag med familjen utanför min fasters huset


Min 10 årskalas


Min 9 årskalas


Min åtta årskalas


Julafton, då jag var 7 år gammal med tandställning

Hoppas att det här inlägget är sista för jag har tjatat mycket om Mona. Hon har lämnat oss idag med massa härliga minnen. Även om dagen har bestått mycket av tårar, är jag riktig glad att jag har träffat den söta tjej som har betytt mycket för mig. Jag är hemskt ledsen att hon har gav upp allt så lätt, för hon kunde fortsätta kämpa och leva lite till här på jorden. Hon hade mig, alla vänner och familjen men hon lyckades göra som hon har tänkt och ingen av oss fick hindra det. Sorgligt, hade Mona inte sett ett enda ljus i hennes framtid men hon har gjort sitt val. Som sagt, en ängel har flugit ända upp långt och guden har tagit emot henne. Begravning idag var bland det värsta jag har upplevt och tårar rann ut hela tiden varje gång jag fick syn på någon som gråter, speciellt Mehri, Monas mamma. Jag är väldig glad att jag har delat min upplevelse med Mona och hoppas att vi en vacker dag träffas i himlen i lugn och ro... Amen!

Aggressiv Laith är här nu. På jobbet har det hänt en hel del. Både glada och negativa saker. Dagens nyheter: Jag har snaggat mig igår eftersom jag vill att håret ska vara lagom snygg inför mötet med ambassadör, om student visum som kommer att äga rum den 30 juli.

På morgon var det sol och jag gick till tunnelbana med hög musik i öronen och slappnade helt av när jag samtidigt läste körkortsboken på vägen till jobbet, DUKiS. Spanade även in en söt tjej som satt bredvid intill mig. Väl framme på platsen, förstod jag att dagen kommer att bli ett helvete. Jag får väl stå ut med det men min kraft var helt borta efter igår jobbpasset fram till åtta. Men jag fick kämpa hårt för att bli av med jävla golvet. Vi städade lite också i förrådet och Albert fann att det fanns spegel där. Jag tyckte att det inte var en riktig spegel utan lite blandning av plast. Jag råkade kasta den tveksam i lastbilen (som var fylld med masstals av sopor) och då slog den sönder. Herregud, det är en riktig spegel som var trasig i bitar. Det innebär att jag ska få otur i nio år. Kan jag verkligen orka stå ut med det?

Helt plötsligt, blåsades det hårt och ösregnade och det kändes som att jag duschade. Därefter släcktes lampor i kontorrummet. Ute blev kaos med oväder. Allting förvandlades på några minuter, tack vare förstorelse av spegel. Om det inte har hänt, skulle det inte ha behövt regna alls. Nu får jag lida i nio år till, tills jag får bli fri igen.. Hur kul är det?!?

Älskar Elsas morfar som sade det. Jag blev kär i meningen direkt. Nu är jag ännu mer glad för att hon ska också åka till Taiwan, Yippi. Jag ser fram emot det och vi ska rocka hårt tillsammans, innan jag slutar i SDUR-styrelsen.
Ja, nu har jag jobbat 3 veckor i DUKiS men tydligen har det inte blivit färdig. Jag ska ställa upp ideélt imorgon, till fredag. Jag får då en presentkort! Då blir jag lycklig. Jag är hemma nu efter 11 timmars arbete! Min kropp är riktig sliten och jag har massa med smärta i händer och armar. Ni ska notera att DUKiS har blivit mycket bättre men det tog tid för oss. Det var rent helvete från början och nu ska vi försöka omvandla den till en paradise ungdomsgård.

Tänker fortfarande på dig, speciellt när din själ vrivlar runt oss. Jag kan inte sluta att tänka på dig!

Hej alla söta läsare!
Jag har skrivit mycket om Mona och tänkt mycket på henne, för jag tydligen saknar henne jättemycket och kan inte riktigt fatta att hon är borta för gott. För gott! Nu försöker jag hitta på något annat som får mig sluta att tänka på det. Så vitt jag känner är att hon sover gott och tittar på hur ledsna vi alla är som har ett långt liv framför oss.

Jo, jag sitter i SDUR-styrelsen (ingen nytt) sedan oktober 2008. Det har varit en härlig och underbar tid med andra fantastiska styrelsemedlemmar tillsammans hittills. Jag har ett glatt och älskvärt gäng framför mig som består av 6 vuxna kvinnor. Jag tycker om dem och varje möte brukar vi skratta så mycket vi vill men ändå är vi alltid seriösa med varje punkt som ska tas upp under mötet. Jag kan beskriva SDUR med två ord: SDUR rocks! Jag har känt mig som en aktiv styrelsemedlem och ville göra nästan allt. Jag älskar mitt gäng, helt enkelt. Vi har gjort många saker tillsammans och nu ser jag fram emot SPK (Styrelse Personal Konferens) redan om 3 veckor! Alltså den 8 augusti träffas vi i Bosön och prata om allting, från jorden till himlen. Samtidigt får vi lära känna varandra och umgås lite. Det är rätt tillfälle, för då efteråt ska jag resa till USA. Det innebär att jag ska lämna SDUR och nästa person som ersätter mig kommer att bli lyckligt. Jag får helt enkelt kämpa min förtroende när jag väl kommer tillbaka från äventyrliga USA. Jag har haft många oförglömliga kvällar med dem, såsom julbord, Filip och Fredrik party, m.m. Jag är otroligt tacksam att jag har varit en del av SDUR och delat mina upplevelser med de andra söta kvinnorna!

Gänget består av:

Mindy Drapsa - Ordförande som har stort ledarskap i sig och ser alltid till att vi slutar punktligt.


Malin Johansson - Typiskt söt svensk tjej som har leenden som hennes störst egenskap.


Matilda Bergman - Kassör som är letisk och en gång har varit mitt ex *not* samt utstrålar starkt med hennes tsp.


Elsa Brunemalm - Vice sekretare som ofta ser till att krångel ska inte finnas och


Laith Foad - Ledamöter som är aktiv och gängets enda tupp


Johanna Carlsson - Ledamöter som är energisk och ser Charlotta (ordförande för barnplantorna) som hennes främsta fiende


Rakel Burman - Ledamöter som är norrländsk, nygift med förra styrelsemedlem (Filje), nyinflyttad till Stockholm och gladpratar samt hyllar upp stämning.






Ser ni inte att vi är det bästa gänget i hela Sverige och har kul hursomhelst?

Begravning för Mona blir den 24 Juli kl. 10.30 i en kapell i Uppsala, som ligger på gamla kyrkogården. Det kommer att bli jobbigt när jag får träffa Monas mamma som bokstavligen är den trevligast mamma jag har mött. Låt mig säga några saker som är positiva eftersom jag är tacksam att jag har haft en tid tillsammans med Mona och utfört massa minne som var oförglömliga.

Min första möte med Mona
Jag minns att vi både blev förvånad att vi var "fiender" eftersom jag var irakier och hon var iranier men vår vänskap gjorde oss starka. Vi både skröt om att vi var invandrare och är bästa. Vi var coola och ägde över hela Manillaskolan. Visserligen blev det mycket bus men ändå älskade många oss för vi hade speciella egenskaper.

Uppväxt med Mona
När vi började i högstadiet var hon en envis tjej och kramade oss ofta. Hon älskar att äta salt hur mycket som helst samt kan sitta vid datorn hur länge som helst. Jag brukar leka med hennes mage och då blir hon irriterad ibland men hur kul kan det vara? Hon brukar trycka mitt huvud mot hennes mage hårt, så jag fick mitt straff. Hon brukade också slå mig i kinden men vem har sagt att jag kan bli arg på henne? Ibland brukar jag åka till Uppsala för hennes skull och givetvis hände många äventyrliga saker där. Vi har varit med i en film tillsammans, taxi-förare stannade bredvid oss på grund av min peace-attitude och trodde att vi skulle gå in i bilen men vi skrattade ihjäl oss och bilen stack. Vi har skrattat tusentals gånger tillsammans och hade några framtidsplaner framför oss. Förmodligen har gett en liten rosa väska till dig som födelsedagspresent för att vi ska kunna festa i Örebro tillsammans...

Din tid på jorden är avslutad men du kommer alltid att vara ihågkommen av oss. Din själ sover gott men vi glömmer aldrig din namn. Bild på din ansikte vilar i våra hjärna för evigt!

Himlen är blå och fåglarna flyger fria men ändå saknas det nåt. Nåt som jag inte riktigt fattat. Tiden strömmar in och ut som vanlig men det finns ändå mörka hemligheter som gömmer runtom jorden. En ängel flyger förbi och jag kan inte sluta tänka på henne. Doften av henne finns fortfarande kvar och ibland kan det kännas som att hon har flugit förbi mig. Jag ska absolut träffa den underbara ängel på en vacker dag. Livet rullar som vanlig (givetvis stannar tiden inte) men jag sörjer fortfarande ofantligt mycket för min lille vän, som jag aldrig kommer att glömma. Samling på Manillaskolan idag var en oförglömlig tid då alla var rädda och kände sig skyldig men vi ska veta att det är inte vårt fel att hon har flugit iväg.  Och ännu nu har jag inte fattat riktigt att gud har plockat upp Mona.

Egentligen skulle det hållas ett minnestund för Mona imorgon i DUKiS men det är inställt, så ska ni veta...

Jag minns fortfarande din vackra leende, din strålning och allt. Jag minns att du tog hand om mig när jag kom till Eken sommaren 2002 och skulle precis börja i Manillaskolan. Vi hade kul tillsammans och du fick se min jobbiga men härliga sidor. Vi blev bästa vänner direkt och jag hälsade på dig i Uppsala många gånger och slutade aldrig att skratta. Du har ställt upp för mig, oavsett vad. Du har stått ut med mig hela tiden, då jag var busig och vild. Tillsammans brukar vi hitta på olika saker. Jag vet att du älskade att äta i MC och jag försökte få dig sluta att äta där men du var envis och älskade deras onyttigheter. Senast, hade vi roligt i gröna lund och var helt uppskruvad. Du har precis kommit ut från Manillaskolan och gymnasiet var redo att mottoga dig. Jag minns dina dagar lika ungt som idag. Men idag fick jag höra att gud har tagit dig från den mystiska världen och just nu kan jag bara hoppas på att du har blivit nöjd med vad du har gjort! Jag kan inte sluta tänka på dig och din entusiaism.

Nu har jag börjat gråta! Året 2009 är ett av tidernas hemskaste år! För några sekunder sedan var jag glad, men nu har glädje plötsligt försvann! Först min mormor, sedan min mammas faster, sedan Michael Jackson och nu Mona!






Det finns flera bilder som jag vill visa men orkar helt inte pga omständigheter
Vi alla älskar dig, vila i frid nu!

Hej alla underbara läsare. Idag vakande med stort leende och sommarjobbade i en minnesvärd plats och slutade med basketträning. Jag har alltid velat säga det offentligt, att jag ska åka till.... USA! Vänta nu, jag ska inte ha höga förväntningar. Allting är fixat; fick massa fondpengar som täckte hela min kostnader i USA för en hel år, ansökningar är godkända samt jag har fått ett placement i en skola i USA men jag väntar på min visum bara. Bara om visum har godkänts, då åker jag iväg till USA redan om 1 månad och halv! Mina nerver vibbar högt och jag är längtansfull. Att plugga utomlands har alltid varit en dröm för mig. Bara gud vet vad som händer, om jag har fått mitt visum och då besannas mina drömmar.

Process
Vill  ni veta hur processen har varit? Jo, det hela började med att jag ansökte om en plats i en utbytesorganisation och lyckades komma in dit. Det är inte gratis att äventyra i USA, dock började jag ansöka om hos många fonder, nämligen 40 stycken olika stiftelser i syftet att åka dit. Egentligen kostar det cirka 71 000 kr totalt, men jag fick beviljat fondmedel totalt på cirka 76 000 kr. Alltså blev allt lyckad till sist. Har varit nervös i många månader men jag lät tiden gå sin väg och hoppades hela tiden. Resultatet kom och jag hoppade så högt av glädje. Jag fick en plats i Maryland, 30-40 minuter från Washington D.C. Den 30 juli ska jag på en personlig intervju med amerikansk ambassaden och då får jag mitt besked angående om visum. Det är inte lätt att få den och jag har kämpat i veckor för att fixa klar alla jävla papper som delvis handlade om vapen, farligt kemiska ämnen, blabla. Sådana skit fattar jag mig inte på att varför de bryr sig om men jag får helt enkelt acceptera det. Jag vill inte ha förväntningar på vad som kommer att hända men jag är medveten att det kommer att bli en lärorik år med massa nya och härliga upplevelser och erfaranheter. Let's rock!

Imorgon är det måndag och det innebär en ny start på vecka och ny dag. Imorgon ska jag åka till Jarla trafikskolan och registrera in mig där, därefter ska jag utföra en testlektion och kollar om jag kan gå på intensivkurs eller inte. Och det innebär sista arbetsvecka. Ju mer dagar närmar, desto snabbare flyger fjärilar ut ur min mage. Jag har tusen fjärilar som flyger fritt i min mage. Det gäller om jag klarar att ta körkortet till hösten, få visum och resan till Taiwan. Det är många flugor i en smäll.
Jag ser fram emot att träna mer, äta mindre onyttigheter (speciell i DUKiS) och se till att själva DUKiS ska vara klar. Jag ska också planera noggrant och skicka inbjudan till alla gäster som ska komma till min födelsedagsfest. En sak får jag inte glömma: plugga noga i körkortsboken. Jag kan garanterat berätta att det är svårt att koncentrera sig på sommar, speciell när man försöker lära sig nåt, för det känns precis som att sitta på skolbänken. Att läsa skönhetslitteratur under sommar är perfekt, men inte körkortsboken! Men jag gör alltid mitt bästa och fokuserar mig på målet.

och...


och..


har varit alldeles för underbar! Sköna snack med er om min framtidsplan och allt möjlighet!

Va? Tiden går fort! Jag fyller 18 år om cirka 40 dagar! Nu har jag planerat min födelsedagsparty lite. Säg till vad ni tycker.
Jag har tänkt ha en fest i DUKiS, fritidsgård för döva, och idag får man hyra den för nån speciell arrangemang. Just nu pågår en stor förändring där, alltså renovering. För en gångs skull, har jag tänkt ha två olika tema: The Beach; alla kan ha bikini på sig, badkläder, maximalt sommartyp och grekiska gudar/gudinnor; alla får väl vara annorlunda nån gång, att känna sig mäktig! Sedan har jag tänkt bjuda på min goda bål, som jag själv aldrig har smakat! Och innan festen har jag tänkt grilla ute och bjuda på nåt gott. Partyn arrangeras den 14 augusti, mitt i stan och såklart i Stockholm.
Nå, vad tycker ni? Säg era åsikter här, så jag blir glad!

Jump as high as you can and arrive at the place you feel comfortable.

I måndags har de två vackra tvillingar åkt till drömlandet Marocko och glädje följde med dem. Vi fikade i lördags och åt massa onyttigheter (Mountain Dew från Polen, vita choklad och chips) samt tittade på film som de blev helt galet i. Sommarlovet innebär frihet och vi måste givetvis njuta av det. Vi ses inte förrän i augusti och saknaden av dem lär växa snarast. Många saker närmar sig och jag längtar och längtar till fyra stora upplevelser (detalj kommer sen...)

Ja, som sagt, har jag inte kunnat klara mig utan dem. De var mina första vänner när jag kom till Sverige och nu ser jag dem som min bästa vänner som har upplevt många saker med samt flera äventyr är inplanerade. Många har sagt att vi är oslagsbara tillsammans och vi strålar otroligt med karisma och kreativitet som gör oss mer synliga. Alla har hävdat hur underbara vi är och vad kommer att hända med oss senare. Otroligtvis, trodde vissa att vi skulle kunna gifta oss. Men jag har alltid nämnt att jag ser dem som mina syskon och kommer aldrig någonsin att gifta mig med dem. Jag älskar dem som min vän och tillsammans kommer vi att gå långt.

 

Nu har jag ätit frukost klar och är uppskruvad inför jobbet i DUKiS. Just nu håller jag, Glenn och Albert på att renovera hela dukis för att få ett schyst och färscht utseende. På fredag behöver vi era hjälp. Meddela mig via msn om ni kan komma eller inte. Det gäller 30 min och vi ska plocka bort golvet. Har ni sett nån avsnitt i Extreme Home Makeover? Jag önskar att vi kunde göra så på fredag och riva hela jävla glovet i DUKiS. Det har irriterat oss under ett bra tag. Det lär inte ta lång tid, om många kommer. Ju flera, desto bättre. Det betyder mycket för oss.
Johanna blev arg på mig igår eftersom jag råkade slänga sopor i cafes sopförråd men nu ska jag inte göra nån misstag! Har gjort tillräckligt många misstag.. hehe. Hon är pi farlig men ändå tycker jag om henne väldigt mycket! =)

Gissa hur lång tid är det kvar tills min mamma kommer hem från Irak?

BARA 22 TIMMAR

Herregud! När jag var i Polen, hörde jag att M.J. var död. Va? Är det sant? Ja, livet är inte alltid rättvis. Alla har sitt bestämda dödsdatum. Döden kan inträffa oss när som helst. Nyligen tittade jag på Moonwalker som var gjord av Michael Jackson och gissa hur många fans fanns med i filmen? Miljontals! Många svimmade och grät och viftade med händerna. Wow.. King of pop och King of dance har lämnat oss överraskande. Han är 50 år gammal men ser han ut som en 50-åring gubbe? Vi måste bara acceptera dödens synd. Tänk er, 14 personer har tagit självmord pga honom. Hur sjukt är det?!?!

Imorgon, (kl 08.00 loktal tid) svensk tid kl 17.00, hålls begravningsceremoni för honom i Forest Lawn Memorial Park i Los Angeles. Enligt läkare, ska han begravs utan hjärna eftersom de vill ta flera tester på det.
Tänk er, 1,6 miljoner fans vill vara på plats men det finns endast 11 000 biljetter. Hoppas att han får vila ordentligt i himlen efter långa kärriar och framgångar.

Jag har inte hunnit uppdatera nåt sedan Polen eller snarare har jag blivit ganska trött på bloggen. Men här kommer min berättelse om Polen-resa med härliga människor. Visserligen blev resan med mitt lag och tjejerna lyckad och jag hade ganska rolig under veckan men jag hade förväntat mig mer. Jag förväntade mig att vi Sverige-teamet ska bo i samma hotell med utlänningar men vi, Svensk laget, fick bo helt själva medan alla bodde på olika stället. Jag hade önskat att vi ha kunnat dela hotell med utlänningar för att vi behöver social med dem och lära känna dem. Maten var god men de hade olika måltider. Klockan sex på kväll åt man kvällsmål medan kl nio ska man äta middag, dvs. middag innan kvällsmål. Det var konstigt men maten var åtminstone toppen. Turneringen hålls i Lublin, cirka 2-3 timmars resa från huvudstaden Warszawa,

En sak som jag fortfarande är besviken på, är mitt eget svensk laget. Givetvis har vi kämpat hårt och offrat allt vi hade med oss men ändå var det inte tillräckligt och hamnade i femte plats. Vi har gjort många onödiga och dumma misstag men som människa, ska man lära sig av sitt misstag man har utsätts för. Som vår coach nämnde, vi inte har rensat våra diamanter som råkade ha många spetsar på sig. Om vi hade rensat och omgjord den till ett klart och glänst diamant, skulle det ha gått annorlunda för oss. Våra ryggsäckar har fortfarande sina brister på erfarenheter, alltså menar jag att vi inte har tagit med eller samlat många upplevelser i våra ryggsäckar i syftet att kunna se vilken misstag vi har gjort eller råkat för. Om våra ryggsäckar var tunga, skulle vi kunna ha tagit reda på vilken saker vi inte ska ha på basketplanen. Men låt tiden rinna och få se vad som kommer att hända med våra framtidstro. Jag tror fortfarande på oss!

En sak som jag upplevde i Polen som jag aldrig hade anat hur det skulle kännas var att stå på en stor baskethall framför tusentals sittplatsar. Nervositet försvann direkt när rampljuset träffade mig och jag kände mig som en basketspelare. Mitt lag tjatade rejält på mig när jag hade kameran med mig hela tiden. Att fota är att som uppleva. Men ja, man ska också respektera varandra.

Tjejernas första match mot Polen var otympligt och den pinsammaste match jag någonsin har tittat på men jag blev imponerat över att de kände stor skuld över det och kämpade hårt för att vinna hela tävlingen. De förtjänar det. Det glädjer mig att se dem lyckliga och deras dröm har blivit besanna. Tusen grattis för dem! Jag är så stolt över dem och sista matchen mot Ukraina var bara för bäst! Glädje och kärlek inom oss växte hastigt när de fick guld.

Vi har hälsat på ett koncentrationsläger som hette Majdnek. Allt var så sorgligt där med tanken på den tyrranisk diktatorledare som en gång har inlett ett stort kapital i historia. Gaskammare och baracker såg otäckta ut. Dessvärre såg jag ask av många människor som dog. Under andra världskriget dödades cirka 50 000 personer per dag.. Hur sjukt är det? Ingen får ens le där! Det motsvarar som begravningsplats. Herregud.. hur mådde människor som har suttit inne, trots att de är oskyldiga!?!

Sista kvällen var också skoj. Det blev inte som jag har planerat men jag hade iallafall kul. Var vaken hela natten och dansat en hel del. Det var lika roligt med att titta på tjejernas coach var full efter många drinkar från herrarna. Egentligen ska en coach föreställa sig som en stor förebild till barn och vara högtidlig mot oss men istället blev det en hel annan bild av henne men man måste njuta nån gång och kan inte hejda om nåt erbjuder drinkar. Det är polsk kultur. Det var också roligt när några irländare trodde att jag var 28 år gammal och bror till min coach, Bülent.

Här kommer några bilder som jag hoppas att inspirerar er: