Jag har inte hunnit uppdatera nåt sedan Polen eller snarare har jag blivit ganska trött på bloggen. Men här kommer min berättelse om Polen-resa med härliga människor. Visserligen blev resan med mitt lag och tjejerna lyckad och jag hade ganska rolig under veckan men jag hade förväntat mig mer. Jag förväntade mig att vi Sverige-teamet ska bo i samma hotell med utlänningar men vi, Svensk laget, fick bo helt själva medan alla bodde på olika stället. Jag hade önskat att vi ha kunnat dela hotell med utlänningar för att vi behöver social med dem och lära känna dem. Maten var god men de hade olika måltider. Klockan sex på kväll åt man kvällsmål medan kl nio ska man äta middag, dvs. middag innan kvällsmål. Det var konstigt men maten var åtminstone toppen. Turneringen hålls i Lublin, cirka 2-3 timmars resa från huvudstaden Warszawa,

En sak som jag fortfarande är besviken på, är mitt eget svensk laget. Givetvis har vi kämpat hårt och offrat allt vi hade med oss men ändå var det inte tillräckligt och hamnade i femte plats. Vi har gjort många onödiga och dumma misstag men som människa, ska man lära sig av sitt misstag man har utsätts för. Som vår coach nämnde, vi inte har rensat våra diamanter som råkade ha många spetsar på sig. Om vi hade rensat och omgjord den till ett klart och glänst diamant, skulle det ha gått annorlunda för oss. Våra ryggsäckar har fortfarande sina brister på erfarenheter, alltså menar jag att vi inte har tagit med eller samlat många upplevelser i våra ryggsäckar i syftet att kunna se vilken misstag vi har gjort eller råkat för. Om våra ryggsäckar var tunga, skulle vi kunna ha tagit reda på vilken saker vi inte ska ha på basketplanen. Men låt tiden rinna och få se vad som kommer att hända med våra framtidstro. Jag tror fortfarande på oss!

En sak som jag upplevde i Polen som jag aldrig hade anat hur det skulle kännas var att stå på en stor baskethall framför tusentals sittplatsar. Nervositet försvann direkt när rampljuset träffade mig och jag kände mig som en basketspelare. Mitt lag tjatade rejält på mig när jag hade kameran med mig hela tiden. Att fota är att som uppleva. Men ja, man ska också respektera varandra.

Tjejernas första match mot Polen var otympligt och den pinsammaste match jag någonsin har tittat på men jag blev imponerat över att de kände stor skuld över det och kämpade hårt för att vinna hela tävlingen. De förtjänar det. Det glädjer mig att se dem lyckliga och deras dröm har blivit besanna. Tusen grattis för dem! Jag är så stolt över dem och sista matchen mot Ukraina var bara för bäst! Glädje och kärlek inom oss växte hastigt när de fick guld.

Vi har hälsat på ett koncentrationsläger som hette Majdnek. Allt var så sorgligt där med tanken på den tyrranisk diktatorledare som en gång har inlett ett stort kapital i historia. Gaskammare och baracker såg otäckta ut. Dessvärre såg jag ask av många människor som dog. Under andra världskriget dödades cirka 50 000 personer per dag.. Hur sjukt är det? Ingen får ens le där! Det motsvarar som begravningsplats. Herregud.. hur mådde människor som har suttit inne, trots att de är oskyldiga!?!

Sista kvällen var också skoj. Det blev inte som jag har planerat men jag hade iallafall kul. Var vaken hela natten och dansat en hel del. Det var lika roligt med att titta på tjejernas coach var full efter många drinkar från herrarna. Egentligen ska en coach föreställa sig som en stor förebild till barn och vara högtidlig mot oss men istället blev det en hel annan bild av henne men man måste njuta nån gång och kan inte hejda om nåt erbjuder drinkar. Det är polsk kultur. Det var också roligt när några irländare trodde att jag var 28 år gammal och bror till min coach, Bülent.

Här kommer några bilder som jag hoppas att inspirerar er:

Trackback-URL för detta inlägg: