Nu gör jag som mallan men lite annorlunda...

1991
Gud gav mig lycka medan min mamma födde mig i ett sjukhus, nio dagar försent (läkaren beräknade att förlossningsdatum bör vara 9 augusti) med massa släktingar runtomkring mig pga jag var den första barn som föddes i ett sjukhus. Alla mina kusiner som är äldre än mig föddes hemma. Jag var fullständigt hörande och hörde fint. Jag hade inget namn förrän min mormor kom på att det var augusti-månaden och döpte mig Laith eftersom ordet betydde Lejon på arabiska, vilken beskriver mitt stjärntecken. Glädje inom min familj och släkt var stort och många leende fångades upp, enligt mamma.

1991-2001
Jag hamnade i många andras famn och jag trivdes mycket bra med dem. Många ansåg att jag var gullig och hade unikt ansikte. Jag började gå, äta, leka och prata. Enligt pappa, var jag vildaste av alla hans syskons barn. Många fick stå ut med min vildhet medan jag växte upp och började lära mig hur man läser och skriver. Dock har jag aldrig gått i Dagis eftersom det inte har funnits i Irak då jag föddes. Det kom när min lilla syster föddes. Därför är jag lika vild som idag pga jag har inte gått i Dagis, låter rimlig? Jag har även bott i Turkiet i ett år och halv för att pappa fick jobb där (Jag gick inte i skolan då). Jag började i en hörande skolan med min betonade uniform och det blev en del krångel eftersom jag inte trivdes så bra i den skolan. Min mamma fick en flicka som blev syster till mig. Min pappa bestämde sig att det är dags för mig att byta skolan. Jag gick till ett ännu mer hedersvärdig skolan med många rika elever. Uniformen blev betydlig finare och jag gick där i fyra år. Jag blev ett av klassens smartaste elev och många lärare tyckte om mig väldigt mycket. De har till och med hälsat på mig i Irak och gav mig massvis med presenter.

Jag stod nära med många av mina kusiner, mostrar, fastrar, morbröder och farbröder. Jag tyckte speciellt mycket om min farmor och mormor och jag är i tryggt förvar hos dem. De bakade goda bröder som vi alla kusiner fick äta hela tiden. Jag bodde i ett stort hus med vacker trädgård. Det fanns ett gunga vid varje hem och bredvid mitt hem fanns ett som var ofantligt stor. En dag ramlade jag rejält med ansikte mot marken och då blödde jag och några av mina tänder gick sönder. Alla har även kallat mig för klumpig.
Varje sommar blev det alltid födelsedagskalas för mig. Varje år blev det lika lyckas eftersom över 100 gäster brukar komma och gratulera mig. För varje år blev jag bara äldre och äldre. Många blev imponerad sig på mig eftersom jag var ett skicklig barn och älskade kyrkan jättemycket. Många av mina närheter har tyckt om mig eftersom jag har många speciella egenskaper som ingen har. Jag har också speciella relationer som ofta blir bundna och svårt att släppa

Efteråt började jag få hjärnhinneinflammation och det var en konsekvens till att jag blev hörselskadad. Mina föräldrar var också kusiner (min farmor och mormor är syster till varandra), så chansen är också stort att jag blev döv på grund av dem. Min morbror tog mig livlös till sjukhus och efter många sprutor överlevde jag och blev därför hörselskadad. Min mamma blev förtvivlad och kunde inte förstå vad som har hänt mig. Jag fortsatte gå till skolan som vanlig men förstod inte lika bra som förut och allt blev bara kaos. Mina föräldrar fick välja den svåraste vägen: att fly till Sverige.

2001-2009
Mina föräldrar planerade allt i god tid och grundligt för att jag ska få en lyckad och härlig framtid i Sverige och i november 2001 blev vi flyktingar. Vägen till Sverige var inte så lätt eftersom vi fick bära en falsk identitet med olika namn och ålder. Väl framme i Sverige, den 21 december, fick jag uppleva massor saker som jag trodde aldrig att jag skulle få se. Snö var det första känsla jag fick bemöta och dator var liksom en unikt sak som jag aldrig hade sett förut. Mina föräldrars plan blev lyckat och allting var genomfört. Vi fick möta många svåra utmaningar men ändå kämpade vi hårt för att få ett gott liv här i underbara Stockholm.

Jag började först i hörande skolan för att min pappa vill ge mig en chans och kolla om jag kanske hade bättre möjlighet där. Men egentligen blev det riktig fiasko och jag började i Manillaskolan hösten 2003 med 4 nyinflyttad elever: Tauhid, Romel, Gesly och Lukas. Första året i Manillaskolan var ett oförglömligt år med tusentals händelser varje dag. Jag jagade många tjejer och försökte pussa dem, hamnade i många bråk, blev mobbad. Med tiden fick jag vänja mig i den bästa dövskolan i hela Sverige. Jag fick komma in en riktig klass som jag direkt blev förälskad i. Jag förstod att vi alla hade samma intresse och var lika vilda. Jag var liksom kär i dem för de var som en familj för mig. Min språksförmåga och teckenspråksförmåga blomstrade kraftig och jag blev kär i hela skolan. Även om jag har varit i bråk med många lärare, har jag alltid tyckt om dem. Många av mina klasskamraters föräldrar blev förtjust i mig eftersom jag var ett ofallt unge som älskade allting på en gång.

Jag gick i Manillaskolan i sex härliga och krävande år och har bott i Sverige nu i totalt 7 år, 7 månader och 7 dagar (tiden går fort, vet jag). Snart är det USA som gäller och ska bo där i ett år (kanske mer sen, vem vet)
Nu är jag här med många olika roller: basketspelare, aktiv föreningsmänniska, gymnasieelev, gladspridande kompis och omtyckt av alla...


Jag med familjen utanför min fasters huset


Min 10 årskalas


Min 9 årskalas


Min åtta årskalas


Julafton, då jag var 7 år gammal med tandställning

Trackback-URL för detta inlägg: