Ja, nu sitter jag bredvid datorn med soligt väder. Solen skriker efter kärlek medan jag pratar med Amina om våra gamla tider och allt. Hon skickade bilder som fick mig nästan att gråta. Jag vill bara skrika och vrida tillbaka tiden men jag kan inte. Jag ska vara glad att vi, en gång har varit tillsammans. Alla för en, en för alla. En gång har vi varit det bästa och alla älskade oss. Men vad gör vi nu?

Men vi har fortfarande den känsla. Känslan att känna sig som familj med klassen. Vi, 14 starka och begåvade personer, har upplevt mycket tillsammans. Låt oss bevara minnet och ge den aldrig bort i vinden. Ni ska veta, att jag saknar er oerhört mycket och vill återigen vara en familj med er. I princip har ni alltid varit en del av mitt liv men vad kan jag begära mer av er?
Kom ihåg: Tillsammans var vi starkt och vår identitet var i trygghet men ensamt känner vi elände och osäkerhet.


Härmed lovar jag att jag kommer att berätta detalj och mer om Malta och bevisa hur stor min kärlek är till klassen. Inlägget kommer troligen att vara här den 11 maj, då var det för 1 år sedan att vi reste till vackraste Malta!


Återigen till skolarbete....